Trötta ben

Jag ska ju som jag nämnt tidigare springa Göteborgsvarvet den 21 maj. Fram tills igår morse hade jag som längst sprungit 14 km. Det kändes inte riktigt bra. Jag hade fått rådet att testa sträckan innan men tänkte att jag nog skulle nöja mig med 17-18 nånting. Resten går nog av bara farten på varvet tänkte jag. Och det hade det säkerligen gjort. Jag har läst och hört av många som bara sprungit ca 15 innan sitt första varv, så kan de så kan väl jag.

Men, sen blev jag bara så sugen på att testa. Jag kände att det hade varit så skönt att veta att jag kan, att jag kan springa hela varvet. Så Igår morse ritade jag upp en runda på 20 km på datorn och begav mig ut. Gick såklart utan problem första milen. Känns konstigt att skriva så, men det är så det känns nu, underbart! För bara några månader sen så kändes en mil som en stor utmaning och nu så springer jag det lätt utan problem. Tänk vilken skillnad lite disciplinerad träning kan göra!

Jag sprang iallafall på och det gick över förväntan. Den sista kilometern var den absolut värsta. Jag var trött i benen och framförallt så såg jag målet framför mig. Lääängtade för varje steg till att få stanna och sätta mig ner och njuta av att jag var klar... Misstänker att denna känslan kommer att vara ännu mycket starkare när det väl är dags på riktigt.

Nu sprang jag visserligen 1 km kortare än jag ska springa om 2 veckor, men nu vet jag att det går. Jag har ändrat mitt tidsmål från 2:30 till 2:15 och hoppas att det ska gå. Känns som att det hänger mycket på hur mycket jag behöver trängas och stoppas upp av andra löpare. Fördelen igår var ju att jag kunde springa helt i min egen takt. Och med fantastiska förutsättningar: skönt väder, lagom sluttningar och ingen trängsel lyckades jag ta mig fram 20 km på tiden 1:51.

Nu känner jag att jag sätter lite extra press på mig själv genom att skriva att jag sprungit en gång innan. Kan ju liksom inte skylla på att jag inte sprungit sträckan innan nu längre. Men å andra sidan så springer jag ju inte för nån annan än mig själv...