ojojoj, vilka starka känslor. Jag har precis sett "en unge i minuten" på tv4play och känner mig helt mörbultad känslomässigt. Tänk att ett program kan ge såna starka känslor: lycka, rädsla, kärlek, allt på samma gång. Jag rekommenderar starkt att se det om ni missat. Måste dock varna för dramatiska och starkt känslofyllda scener.
I avsnittet är det två par som ska föda barn. Det ena sker vaginalt och det andra med snitt. Eftersom jag varit med om båda så kunde jag identifiera mig med båda och förlossningarna gav mig så enormt starka känslor. Värst får jag ju dock säga att snittet gav.
Scenen med repliken "nu trycker vi på knappen" är så enormt stark. Jag satt och skakade vid datorn och det stockade sig i halsen. Kände smärtan, ångesten och rädslan i hela kroppen. Det var många känslor som for i genom kroppen när beslutet om ett akut snitt togs. Jag var så så rädd, mycket lättad att bebisen äntligen skulle ute, men enormt rädd och ensam. Konstigt att man kan känna sig ensam med så många människor omkring mig, men den känslan fanns ändå. Jag hade ju turen att få marcus med mig in i operationssalen, men eftersom jag fick sövas fick han lämna rummet innan snittet gjordes. Så konstigt att se det på tv och få såna känslor, men samtidigt lyckliga känslor och en känsla av samhörighet. För det får mig ännu mer att inse att det är så många som går igenom samma sak och att det i de allra flesta fall går bra. Jag fick ju vänta lite extra med att träffa Ronja eftersom de la in henne på avd 17 (neonatal), men när jag väl fick se henne var lyckan total. Den känslan hade jag för ingen smärta i världen velat vara utan. Den känslan slår bort all rädsla och all smärta. Eller tja slår bort är ju egentligen helt fel, för de känslorna är minst lika starka. Men jag menar att den lyckan ger de andra känslorna en mening.
Den andra förlossingen var som sagt en "normal" vaginal. Där fick jag de starkaste känslorna först vid krystningsskedet, den där känslan att "nu ger jag upp" är tydligen en enormt vanlig känsla. Konstigt egentligen få den när det är så nära, efter att först som i vårt fall flera dygn av värkar och över ett dygn på förlossningen. Men som sagt känslan att vilja ge upp fanns där även för mig. Jag minns att jag kände att jag helst av allt ville åka hem, lägga mig på soffan och vila lite så kunde vi vänta lite med bebisen.... Turligt nog var det ingen annan som tyckte min idé var något vidare så några minuter senare så var Wilmer ute. Och den känslan, när jag inser att bebisen är ute, den är enormt stark och så stor. Jag kände sån lättnad och kärlek på samma gång och kunde inte riktigt fatta att det var en bebis, och att han dessutom var vår, bara vår.
Efter att ha sett programmet är det svårt att inte känna en längtan efter fler barn. Lite konstigt, för under programmet kände jag till en början så enormt rädsla och smärta, men just det där sista, när målet är nått och bebisen är ute, det skår ju allt, ALLT.
... så men andra ord: har du inte sett avsnittet så missa det inte. Jag tänker definitivt se resterande avsnitt!
I avsnittet är det två par som ska föda barn. Det ena sker vaginalt och det andra med snitt. Eftersom jag varit med om båda så kunde jag identifiera mig med båda och förlossningarna gav mig så enormt starka känslor. Värst får jag ju dock säga att snittet gav.
Scenen med repliken "nu trycker vi på knappen" är så enormt stark. Jag satt och skakade vid datorn och det stockade sig i halsen. Kände smärtan, ångesten och rädslan i hela kroppen. Det var många känslor som for i genom kroppen när beslutet om ett akut snitt togs. Jag var så så rädd, mycket lättad att bebisen äntligen skulle ute, men enormt rädd och ensam. Konstigt att man kan känna sig ensam med så många människor omkring mig, men den känslan fanns ändå. Jag hade ju turen att få marcus med mig in i operationssalen, men eftersom jag fick sövas fick han lämna rummet innan snittet gjordes. Så konstigt att se det på tv och få såna känslor, men samtidigt lyckliga känslor och en känsla av samhörighet. För det får mig ännu mer att inse att det är så många som går igenom samma sak och att det i de allra flesta fall går bra. Jag fick ju vänta lite extra med att träffa Ronja eftersom de la in henne på avd 17 (neonatal), men när jag väl fick se henne var lyckan total. Den känslan hade jag för ingen smärta i världen velat vara utan. Den känslan slår bort all rädsla och all smärta. Eller tja slår bort är ju egentligen helt fel, för de känslorna är minst lika starka. Men jag menar att den lyckan ger de andra känslorna en mening.
Den andra förlossingen var som sagt en "normal" vaginal. Där fick jag de starkaste känslorna först vid krystningsskedet, den där känslan att "nu ger jag upp" är tydligen en enormt vanlig känsla. Konstigt egentligen få den när det är så nära, efter att först som i vårt fall flera dygn av värkar och över ett dygn på förlossningen. Men som sagt känslan att vilja ge upp fanns där även för mig. Jag minns att jag kände att jag helst av allt ville åka hem, lägga mig på soffan och vila lite så kunde vi vänta lite med bebisen.... Turligt nog var det ingen annan som tyckte min idé var något vidare så några minuter senare så var Wilmer ute. Och den känslan, när jag inser att bebisen är ute, den är enormt stark och så stor. Jag kände sån lättnad och kärlek på samma gång och kunde inte riktigt fatta att det var en bebis, och att han dessutom var vår, bara vår.
Efter att ha sett programmet är det svårt att inte känna en längtan efter fler barn. Lite konstigt, för under programmet kände jag till en början så enormt rädsla och smärta, men just det där sista, när målet är nått och bebisen är ute, det skår ju allt, ALLT.
... så men andra ord: har du inte sett avsnittet så missa det inte. Jag tänker definitivt se resterande avsnitt!
Wilmer 4 dagar gammal, första morgonen hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar