syskonfunderingar

Jag tänkte jag skulle skriva några rader om hur jag känner angående eventuella syskon till Wilmer. Detta är en fråga som antagligen inte kommer att beröras särskilt mycket här på bloggen igen förrän jag (förhoppningsvis) är gravid igen. För egen del skulle jag inte ha några problem med att delge funderingar under vägen, men med hänsyn till pappan ifråga så väljer jag att inte skriva om det här på bloggen.

Som de flesta av er vet så är Wilmer resultatet av en IVF-behandling (provrörsbefruktning) pga att vi inte lyckats bli med barn på egen hand. Vi har numera 5 st befruktade ägg nedfrusna på curakliniken i malmö som väntar på att eventuellt få bli finaste syskonen till Wilmer.

Vi bestämde oss i samband med Wilmers födelse att vi skulle vänta tills Wilmer fyllt 1 år innan vi tog beslut på hur vi ska göra med syskonförsök. Vi valde att vänta 1 år pga att vi ville kunna fokusera och enbart njuta av W innan vi börjar oroa oss för eventuella syskon. Ett klokt beslut kan jag känna såhär i efterhand. Wilmer är nu 11 månader idag och hans ettårsdag börjar så smått närma sig och beslutet ska tas, eller iallafall diskuteras. Det känns tudelat. Å ena sidan känns det skönt att börja fundera på hur vi ska göra med syskon å andra sidan känns det skönt att slippa.... Det är så mycket känslor inblandade och det påverkar en (iallafall mig) väldigt mycket, mest hela tiden. Kanske svårt att förstå om man inte varit i sitsen själv, men så är det...

Tänkte jag skulle skriva lite om hur funderingarna har gått hittills och hur jag känner ang att ta beslutet om hur vi ska göra med syskon. Men just nu känner jag att det blev för mycket tankar och känslor på en gång så jag återkommer i ämnet. Detta blir mao det näst sista inlägget i frågan....

På återseende