utanförskap

Utanförskap är ett ämne som med jämna mellanrum kommer upp i diskussioner med vänner och familj. Det är så lätt att känna sig utanför, och det är så ofta man gör det utan anledning.

Det jag nu kommer skriva är enbart mina egna tankar, och håller du inte med så är det ju inte så konstigt eftersom det är mina egna känslor och tankar...

Av egen erfarenhet så är det lätt att känna utanförskap, lättare nu som vuxen än som barn faktiskt. Tror att det kan vara så att jag är mer medveten nu och därför mer uppmärksam och känslig. Dessutom har jag färre (men tajtare) vänner, mer ensamtid med endast närmsta familjen, och nu när jag dessutom är föräldraledig: all tid i världen till att tänka och känna.

Jag känner att utanförskap ofta handlar mer om att känna sig utanför mer än att faktiskt vara det. Ofta handlar utanförskap om missförstånd och/eller omedvetenhet. Det finns så mycket saker som kan få en att känna sig utanför, tex jobb, barn, vänner, familj, kärlek mm mm. Det är lätt att stirra sig blind på de områden där man själv känner sig utanför istället för att fokusera på de områden där man faktiskt har en stor plats, där man verkligen är "inne".

Ett exempel: (jag tar en mamma eftersom det kan relateras till mig själv)
En mamma kan känna sig utanför när hon inte längre är med på gamla vännernas alla träffar och sakna alla roliga upptåg som förr var så självklara. Vad mamman lätt kan missa är att vännerna kanske är jättenöjda med sitt jobb, sina pojkvänner, sina vänner etc. men de kanske mer än nåt annat hade velat vara mammor. Kanske de inte alls är så mycket lyckligare för att de fortfarande kan vara ute och festa och träffas närhelst de vill. De kanske känner sig utanför när de träffar mammor och deras barn. Kanske de till och med hade velat byta liv med mammorna...

Tja, jag vet inte om det var ett bra exempel och om det tillförde nåt. Men det jag ville få fram var att det är så lätt att känna sig utanför. Av naturliga anledningar blir det lätt att man känner sig utanför när man inte har det som andra har.

Jag kan känna mig utanför med lite jämna mellanrum. Oftast är det småsaker som egentligen inte har nån betydelse eller som kanske till och med rör sig om missförstånd. Ibland kan jag, efter att ha tänkt efter, inse att jag inte hade någon anledning att känna mig utanför, att det är naturligt att det är som det är. Men ibland kan det göra lite ondare, ibland kan det ge lite djupare sår. Det är när det rör sig om utanförskap från de som man minst väntar sig det. Men ofta är det även i dessa fall endast missförstånd... När det inte är det, kanske det är dags att omvärdera sin relation och fråga sig om det är värt att ha en relation med någon som får en att känna sig utanför.

Jag kan även se att jag säkert i olika fall kan få andra i min närhet att känna sig utanför och det är verkligen inte med avsikt, men det får mig till att inse att det faktiskt är så lätt att någon känner sig utanför utan att det alls är meningen. Att det ofta beror, som jag skrivit så många gånger tidigare, om just missförstånd.

Exempel: jag kan bjuda hem någon på fika, men inte bjuda hem en annan. Inte för att jag inte vill att båda ska komma utan för att det "bara blev så". Man kan ju inte alltid ses alla, utan det måste väl få vara så att man ibland kan ses som par, och ibland som grupp. Det kanske är så att en person som inte blir inbjuden känner sig utanför, men kanske är det så att denne person
faktiskt egentligen är mer än välkommen...

Nä nu orkar jag inte spåna mer... hoppas jag inte var alltför snurrig ;-)

Apropå mitt tidigare negativa inlägg, så hjälpte det med en promenad! Det måste vara det allra bästa receptet för att skringra tankarna :-)