så mycket jag vill göra....

... men så lite jag kan :-(

Känner mig så handikappad för tillfället. Hade så gärna velat fixa iordning så vi kan få till ett lekrum för wilmer här nere. Men jag får ju inte bära, inte nånting tungt alls. Och det gör fortfarande ont när jag rör på mig i vissa rörelser. Jag vet att det inte är nån panik att få iordning och jag vet att jag snart är återställd till det mesta, men jag vill iallafall gnälla lite. Det är väl så det är. Det är lätt att tänka på det jag inte kan göra och det blir ännu mer lockande eftersom jag inte får. Som brieost ungefär... Fast jag åt visserligen upp en brietårta med raketfart efter hemkomsten från bb ;-)

Sen finns det givetvis massa andra saker jag vill göra också. Jag hade velat kunna gå ut och springa, ligga på mage, bära min prins och leka med honom obehindrat. Jag vet att det går över snart, men det hjälper mig ju inte nu. Jag får ju alldeles för mycket överskottsenergi som är på väg att bubbla över snart...

Jag kan få lite dåligt samvete för att jag gnäller över småsaker. Det finns ju så mycket grejer som är värre, och jag hade kunnat må så mycket sämre. Men det hjälper mig ju inte nu. Det hjälper ju inte mig att andra mår sämre eller att jag hade kunnat må ännu värre. Inte mår jag bättre för det!

jaja, istället för att bara gnälla och tänka på vad jag inte kan göra, så försöker jag faktiskt mest att tänka på vad jag kan göra. jag har bland annat försökt få ordning på foto som ska framkallas, börjat förbereda inför Ronjas dop osv. Så jag får iallafall lite gjort :-)

Till sist tänkte jag ge en kort uppdatering på hur det är här hemma! Vi mår bra alla 4 (även om det kanske inte låtit så hittills i inlägget ;-)) Framförallt så mår barnen toppen och det är ju det viktigaste! Vi har varit väldigt restriktiva med besök eftersom vi kännt att vi velat fokusera på att vara en familj och landa efter förslossningen och graviditeten. Det har varit väldigt skönt att mest bara vara vi 4 här hemma och njuta av att vara en ny familj. Jag hoppas att alla som vi inte hört av oss till under de här första veckorna förstår varför och att vi snart ser fram emot att börja leva "ett normalt socialt liv" igen.

Nu ska jag gå och mysa med resten av familjen. Imorgon börjar marcus jobba igen, men det ska vi inte tänka på nu!