Att landa som familj

Först vill jag passa på att tacka för alla gratulationer till Ronja och oss!

Nu är Ronja 6 dagar gammal och vi börjar sakteliga att "landa". Det känns lite för bra för att vara sant att vi fått två små underbara och snälla barn. Ronja mest sover hela tiden och ligger gärna för sig själv och tittar. Hon äter glatt och kräker endast lite lite grann. Wilmer är så stolt storebror som man bara kan bli. Han vill gärna klappa och känna på lillasyster mest hela tiden. Han tar på hennes händer, tar hennes napp, ger henne hennes filt etc etc. Och han ler och nickar när vi frågar om lillasyster är fin :-) Vilka underbara fina barn jag har!

Vi är lite restriktiva med besök nu första tiden. Dels för att inte få hit massa onödiga "baciller", men framförallt att vi känner att vi vill växa ihop lite som en familj. Det känns fortfarande lite overkligt att vi är 4 nu! (+ casper). Men idag kommer iallafall första besöket, som blir ett lunchbesök av moster Caroline som har med sig sushi till den nyblivna mamman, ska bli mumsigt!!

Jag får en hel del frågor om hur jag mår. Jag skippar den mentala biten nu och ger mig istället in på den fysiska. Det är fortfarande lite jobbigt att gå, men jag känner att det blir mycket bättre för varje dag. Jag var ju inte alls inställd på ett snitt och hade ingen som helst koll egentligen på vad det innebär. För inte skulle jag snittas, inte en chans i världen. Jag hade inställningen att det enda som får mig till snitt var att det vara fara för livet, för mig eller barnet. Och visst fick jag rätt på att det var det enda anledningen, men det var jag ju inte riktigt beredd på... Snittet ser iallafall bra ut. Jag är försiktig försiktig och torkar (duttar) försiktigt varje gång jag duschat och jag har inga kläder som sitter åt precis på snittet. Det är väl egentligen ingen fara, men det känns mer obehagligt. Det gör inte ont längre, varken i magen, i snittet eller i ryggen. Men det är mycket obehagligt varje gång jag reser mig, hostar, nyser eller skrattar. Det känns liksom som att det stretar i hela magen, men jag vet ju att det är ofarligt iallafall. Det som är jobbigt (jobbigt jobbigt!) är att jag inte får lyfta mer än Ronja, vilket innebär att jag inte får lyfta Wilmer. Det känns i hjärtat när han kommer och vill att jag ska ta honom, men jag försöker tänka på att det är en kort period (1 månad).

Nu vaknar lilla prinsessan så jag får gå och förbereda lite mat. Hon äter 60 ml per mål nu, det är inte mycket det, men hon är inte så stor vår älskling!

Kram på er alla

ps. fler foto kommer under dagen