När Ronja kom till världen

Jag tänkte jag skulle skriva en kortare (får väl se hur kort det blir) berättelse om hur det gick till när vår älskade lilla Ronja kom till världen.

efter att ha skrivit hela texten så kan jag berätta att den inte blev så kort...

Jag hade haft förvärkar som kommit och gått de senaste dagarna när jag på onsdagen 28 april kände att nu börjar det bli lite jobbigt. Inte så att det gjorde så värst ont eller att jag hade regelbundna värkar utan mest för att jag började bli lite trött på att vara gravid. Jag kände att jag hade velat veta när bebisen skulle titta ut så att jag iallafall hade nåt att sikta på. Men jag ställde mig in på att vänta ytterligare några dagar, vilket jag även sa till dagmamman när jag hämtade Wilmer. Hade inte direkt nån förhoppning om att det skulle ske nåt innan måndag när han skulle dit nästa gång, men föga anade jag hur fel jag hade....

Jag kände mellan 16 och 19 att det blev jobbigare och jobbigare och vid 19 kände jag att det faktiskt började kännas mer som riktiga värkar. Jag pratade lite med Caroline på telefon ang wilmer men sa att jag inte tror att det ska vara nån fara, eftersom det inte gjorde så ont än. Mellan 19 och 22 hade jag sedan regelbundna värkar, med kortare avbrott. Jag testade att duscha, panodil och vila. Men inget hjälpte. Jag sa lite extra godnatt till wilmer och pussade honom extra mycket när han skulle sova, för nånstans kände jag nog ändå på mig att jag inte skulle vara där när han vaknade. (usch nu kom tårarna, jag gråter lite mest hela tiden, så det kommer nog bli lite avbrott för tårar i skrivandet).

Klockan 22 bestämde jag mig för att testa att sova. Dels för att se om värkarna minskade, dels för att få lite vila om det skulle visa sig att det var på allvar. Skickade ett mess till caroline där jag skrev att hon kunde göra sig redo utifall att, men att jag trodde att det var lugnt - det gjorde ju som sagt inte "tillräckligt" ont tyckte jag.

Efter att ha haft värkar var 4/5 minut som bara gjorde ondare och ondare så ringde jag till förlossningen strax innan 23. Jag sa att jag jag mest ville be om råd - för det var ju säkert inte på g - men jag skakade som ett asplöv och sköterskan tyckte att det var helt ok att åka in om jag kände att det kändes rätt. Hur skulle jag veta det kände jag. Jag har ju varit så inställd på en lång förlossning även denna gången, så inte ville jag åka in i onödan. Tänkte på wilmers förlossning som också den satte igång natten till torsdag - han är sedan född på söndag em. Men jag insåg att jag inte kan tänka så utan att det faktiskt kan gå betydligt snabbare än så. Men jag ville ju inte heller åka upp i "onödan" - jag ville inte känna mig löjlig!

Hur som helst, vi lydde barnmorskans råd och marcus ringde efter caroline. Jag klarade inte av att ringa själv eftersom jag grät och skakade om vartannat. Jag var rent ut sagt så j-la rädd.

Caroline kom nån gång efter halv 12 tror jag. Hon kom mitt emellan 2 värkar så när jag öppnade dörren bad jag nästan om ursäkt för att jag släpat hit henne. Men hon märkte ganska snart att det inte var i onödan... Värkarna kom allt oftare nu och gjorde allt ondare sen jag rest mig ur sängen. Hon tyckte att jag gjorde ganska bra reklam för varför man ska använda preventinmedel ;-)

Marcus somnade om wilmer som vaknat och jag packade ihop de sista grejerna och visade caroline var wilmers saker fanns. Strax innan halv 1 åkte vi sen in mot lasarettet.

I bilen upp till förlossningen var det glesare mellan värkarna och det var nästan så att jag föreslog att vi skulle vända och åka hem igen, vilket marcus i och för sig aldrig hade gått med på. Precis när vi svängde upp mot förlossningen kom dock en värk och jag insåg att vi nog ändå tagit rätt beslut.

Efter en lååång vandring upp till förlossningen skrevs jag in 0:55. Vi blev direkt hänvisade till en förlossningssal och fick träffa två fantatiska tjejer, en barnmorska och en barnmorskestuderande. Eftersom jag fortfarande kände mig lite löjlig satte jag mig på en stol och bad typ om ursäkt gång på gång för att jag var där... Men de två underbara fick mig att känna att jag trots allt inte var i vägen, utan hade gjort precis rätt.

Efter en stund fick jag lägga mig ner på sängen och de satte igång ctg. Värkarna kom lite glesare, men för varje värk märktes att bebisens hjärtljud gick ner. Istället för att som i "vanliga" fall ha på ctg som kontroll i ca 20 min, så fick jag ha på den betydligt längre. kl 2 kallades en läkare in, till min lycka en läkare som jag träffat flera gånger i samband inseminationerna inför första barnet. Hon var inte nöjd med kurvan och tog beslut om att sätta en skalpelektrod för att bättre kunna mäta hur bebisen mår. Efter att läkaren gått får vi veta att det "kan hända" att bebisen behöver tas ut via snitt. De förbereder för säkerhets skull mig med nålar i vardera hand utifall att. Ctg-mätningen fortsätter....

Runt halv 4 tillkallas läkaren igen eftersom bebisens hjärtljud dalat rejält och länge under mina värkar. Lite tester tas, men det är svårt eftersom jag fortfarande bara är öppen 1 cm.

4:21 tas beslut om akut snitt. Jag gråter och skakar och är rädd. Men mest av allt vill jag bara ha ut barnet. Jag är väldigt mån om att marcus hela tiden är vid min sida, för så ensam jag kände mig då var en obeskrivlig känsla (ja, nu kom tårarna igen kan jag lova...).

jag körs iväg till operationssalen och jag får ryggbedövning. Jag är dock väldigt rädd och skeptisk till att jag ska vara vaken, så efter att jag fått halvt panik när de började skära i mig så får jag äntligen sövas. Underbart kände jag bara, nu ska jag få sova skönt och när jag är vaken har jag fått min lilla bebis. Efter all oro och skräck och rädsla och alla andra känslor så var det en riktig befrielse att få andas in och somna.

4: 58, när jag är långt bortom molnen och marcus i en sal bredvid, föds vår älskade lilla Ronja med ett kejsar snitt (nu blev det svårt att andas igen). Hon var lätt att få ut, men däremot andas hon inte. Hon har, som jag kännt, snurrat ordentligt i magen och därigenom snurrat in sig i navelsträngen som satt minst 5 varv runt halsen. Hon tas in ett annat rum för upplivningsförsök och efter 3,5 min andas hon sina första andetag (usch det här är riktigt jobbigt känner jag, men samtidigt så känner jag att jag vill berätta). Hon mår i övrigt alldeles perfekt. Hon väger 2830 g och anledningen till den låga vikten är antagligen att hon inte kunnat få tillräckligt med näring genom den hårt virade navelsträngen. Marcus får klippa det som är kvar av navelsträngen och är med henne under hennes första tid här i livet.

Strax efter halv 6 vaknar jag så sakteliga och körs in på uppvak. De berättar att min lilla flicka mår bra och är med sin pappa. Jag frågar säkert minst 10 gånger om de är säkra på att det var en flicka och att hon mår bra. och ja det gör hon sa de till mig :-)

Runt 7 kommer Marcus och barnmorskorna in till mig och jag får se bilder på vår underbara lilla prinsessa. Det är svårt (oj, många tårar nu) att beskriva den lycka och lättnad jag känner när jag ser marcus komma gående och jag få se de första bilderna. Hon är bedårande och så lik sin storebror. Jag svävar på moln, fast jag ligger i en tråkig sal och inte kan röra mig.

Efter att ha fått påfyllning av smärtlindring ett antal gånger och åkt via bb så för jag kl 9 träffa min underbara dotter för första gången. Och jag kan lova att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kan helt ärligt säga att jag inte är ledsen att jag gick miste om när hon kom ut, för den lyckan som kom över mig när jag fick se henne är så total att jag inte kan se att jag skulle kunna vara lyckligare än så.

Vår underbara lilla flicka, vår Ronja, föddes alltså med akut snitt kl 4:58 den 29 april 2010. Hon vägde 2 830g och mätte 50cm. och hon är självklart den allra finaste lilla flickan jag nånsin sett.