Idag är första dagen som jag är ensam hemma med båda barnen. Det var lite delade känslor innan vill jag lova. jag vet ju att jag kan ta hand om barnen, men det är lätt att måla upp värsta skräckscenarierna. Ronja är ju inte så svår eller jobbig att ta hand om. Bara man ger henne mat när hon är hungrig, ny blöja när hon bajsat osv så sköter hon mest sig själv. Det jobbiga med att ha båda är ju snarare att ha en vild snart 2-åring som härjar omkring. Han vill ju gärna hjälpa till, men ibland blir det lite för mycket, lite för hårt eller lite för våldsamt. Han har ju en enormt stark vilja och är därför inte alltid lika kul att ha att göra med. Givetvis är han helt fantastisk, men det är krävande med en 2-åring som vet precis vad han vill...
Dagen har iallafall flutit på bra hittills! Vi gick upp vid halv åtta. Då hade jag matat Ronja i sängen så hon var mätt och belåten. Passade även på att byta blöja och kläder på henne innan Wilmer togs upp ur sängen. Smidigt att fixa henne först så hon kan ligga still och bara vara när storebror ska tas hand om. Han är ju som sagt var inte riktigt lika lugn. Blöj- och klädbyte på en lugn och glad Wilmer. Han var till och med morgonnöjd utan napp så det lovade bra inför fortsättningen :-) Sen var det frukost och andra morgonsysslor. Han skötte sig galant vår fine prins och jag var så stolt över honom. Kände ändå att det kunde vara skönt med sällskap så jag hakade på Ida och hennes kompis Sara med deras båda barn på en promenad till Stenalyckan. Jag skulle ju ändå dit och köpa present till Moa som fyller 2 år idag, så det passade utmärkt bra.
Wilmer satt som vanligt snällt i vagnen hela turen, inkl besöket i briobutiken. Känner mig enormt tacksam att jag har en son som tycker så mycket om att åka vagn. Det har han alltid gjort, men sen vi fick syskonvagnen så vill han åka mest hela tiden. Samtidigt är det aldrig några problem om vi hellre vill att han ska gå. Känns fantastiskt bra att han är lika nöjd hur som.
Efter promenaden gick vi in direkt eftersom det börjat att regna och jag inte var särskilt sugen på att blöta ner oss precis innan lunch. Då blev det grinigt vill jag lova, och inte blev det bättre av att Ronja ville ha mat. Givetvis skulle Wilmer också vara med och mysa med mamma i soffan. Det blev lite stökigt och meckigt, men det gick! Men just så insåg jag att jag är enormt tacksam att det är så få tillfällen som jag faktiskt är ensam med barnen. Det känns så skönt att kunna dela upp dem och ha tid för båda barnen. Och framförallt när det är matdags. Jag vill ju kunna mata Ronja i lugn och ro utan att hon ska riskera att få en storebror över sig. Men det gick som sagt, och jag antar att jag lär mig hur jag ska göra det så smidigt som möjligt.
Nu har båda barnen och jag själv fått mat. Barnen har dessutom fått nya blöjor (många blöjbyten blir det!!) och sover nu gott i sängen resp babysittern. Själv har jag bryggt en kopp kaffe och njuter av tystnaden och att kunna göra vad jag själv vill för en stund. Skönt! (jag hoppar över raderna där jag beskriver städningen som jag gjorde innan, och som man ju tyvärr inte kommer ifrån)
nej nu ska jag njuta av lugnet och se fram emot att marcus kommer hem om några timmar!
fredag 28 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
tisdag 25 maj 2010
bara en kort uppdatering...
nu var det ett tag sen sist igen... Tiden går så fort så man hinner ju inte med. Var på vägning på BVC idag och inser att Ronja växer så det knakar. Hon är snart ifatt storebrors ursprungsvikt och längd. En månad senare än Wilmer, men ändå :-)
Annars har jag äntligen börjat känna att jag har börjat blï lite social igen. Ser fram emot att träffa människor och känner att behovet att prata och träffa vänner, familj och bekanta ökar för varje dag. Detta är naturligtvis en underbar känsla eftersom jag mår så mycket bättre när jag väl träffar andra.
Igår var det premiär för att gå och hämta Wilmer hos Fia. Tog sällskap me Ida som hämtar Isa samma tid, så där får vi snart två flugor i en smäll: motion plus trevligt sällskap! Så skönt också det är att ha människor runt omkring mig som är i samma situation. Det är så mycket tankar som jag inte anade skulle finnas och så mycket känslor som är svåra att förstå om man inte är i sitsen själv. Så jag är så tacksam för er som orkar lyssna på mina både positiva och negativa tankar. Och så skönt det är att bara få prata av sig, om än det egentligen är totalt ointressanta samtalsämnen...
Idag försov vi oss! haha, bra jobbat med 2 småbarn va... Vi hade tid hos bvc kl 8:40 och tänkte gå hela familjen. Wilmer brukar ju vakna 6/7 så vi tänkte att tiden skulle passa utmärkt. 8:10 vaknar vi.... Inser ganska snabbt att det här ju inte kommer att gå... Så i det här läget var jag tacksam att marcus var hemma och att jag inte ammar. Efter att snabbt ha bytt och klätt på ronja, matat henne (marcus) och snabbt slängt på mig kläder så lyckades vi faktiskt komma i tid, jag och Ronja. Tur i oturen insåg vi sedan, med tanke på att det började ösregna på vägen dit. Var skönt att slippa dra på även wilmer alla regnkläder.
Nu ska jag fixa lunch till familjen. Marcus och Wilmer är ute och leker på lekplatsen och Ronja sover i babysittern. Helt ok at vara föräldraledig....
Annars har jag äntligen börjat känna att jag har börjat blï lite social igen. Ser fram emot att träffa människor och känner att behovet att prata och träffa vänner, familj och bekanta ökar för varje dag. Detta är naturligtvis en underbar känsla eftersom jag mår så mycket bättre när jag väl träffar andra.
Igår var det premiär för att gå och hämta Wilmer hos Fia. Tog sällskap me Ida som hämtar Isa samma tid, så där får vi snart två flugor i en smäll: motion plus trevligt sällskap! Så skönt också det är att ha människor runt omkring mig som är i samma situation. Det är så mycket tankar som jag inte anade skulle finnas och så mycket känslor som är svåra att förstå om man inte är i sitsen själv. Så jag är så tacksam för er som orkar lyssna på mina både positiva och negativa tankar. Och så skönt det är att bara få prata av sig, om än det egentligen är totalt ointressanta samtalsämnen...
Idag försov vi oss! haha, bra jobbat med 2 småbarn va... Vi hade tid hos bvc kl 8:40 och tänkte gå hela familjen. Wilmer brukar ju vakna 6/7 så vi tänkte att tiden skulle passa utmärkt. 8:10 vaknar vi.... Inser ganska snabbt att det här ju inte kommer att gå... Så i det här läget var jag tacksam att marcus var hemma och att jag inte ammar. Efter att snabbt ha bytt och klätt på ronja, matat henne (marcus) och snabbt slängt på mig kläder så lyckades vi faktiskt komma i tid, jag och Ronja. Tur i oturen insåg vi sedan, med tanke på att det började ösregna på vägen dit. Var skönt att slippa dra på även wilmer alla regnkläder.
Nu ska jag fixa lunch till familjen. Marcus och Wilmer är ute och leker på lekplatsen och Ronja sover i babysittern. Helt ok at vara föräldraledig....
söndag 16 maj 2010
så mycket jag vill göra....
... men så lite jag kan :-(
Känner mig så handikappad för tillfället. Hade så gärna velat fixa iordning så vi kan få till ett lekrum för wilmer här nere. Men jag får ju inte bära, inte nånting tungt alls. Och det gör fortfarande ont när jag rör på mig i vissa rörelser. Jag vet att det inte är nån panik att få iordning och jag vet att jag snart är återställd till det mesta, men jag vill iallafall gnälla lite. Det är väl så det är. Det är lätt att tänka på det jag inte kan göra och det blir ännu mer lockande eftersom jag inte får. Som brieost ungefär... Fast jag åt visserligen upp en brietårta med raketfart efter hemkomsten från bb ;-)
Sen finns det givetvis massa andra saker jag vill göra också. Jag hade velat kunna gå ut och springa, ligga på mage, bära min prins och leka med honom obehindrat. Jag vet att det går över snart, men det hjälper mig ju inte nu. Jag får ju alldeles för mycket överskottsenergi som är på väg att bubbla över snart...
Jag kan få lite dåligt samvete för att jag gnäller över småsaker. Det finns ju så mycket grejer som är värre, och jag hade kunnat må så mycket sämre. Men det hjälper mig ju inte nu. Det hjälper ju inte mig att andra mår sämre eller att jag hade kunnat må ännu värre. Inte mår jag bättre för det!
jaja, istället för att bara gnälla och tänka på vad jag inte kan göra, så försöker jag faktiskt mest att tänka på vad jag kan göra. jag har bland annat försökt få ordning på foto som ska framkallas, börjat förbereda inför Ronjas dop osv. Så jag får iallafall lite gjort :-)
Till sist tänkte jag ge en kort uppdatering på hur det är här hemma! Vi mår bra alla 4 (även om det kanske inte låtit så hittills i inlägget ;-)) Framförallt så mår barnen toppen och det är ju det viktigaste! Vi har varit väldigt restriktiva med besök eftersom vi kännt att vi velat fokusera på att vara en familj och landa efter förslossningen och graviditeten. Det har varit väldigt skönt att mest bara vara vi 4 här hemma och njuta av att vara en ny familj. Jag hoppas att alla som vi inte hört av oss till under de här första veckorna förstår varför och att vi snart ser fram emot att börja leva "ett normalt socialt liv" igen.
Nu ska jag gå och mysa med resten av familjen. Imorgon börjar marcus jobba igen, men det ska vi inte tänka på nu!
Känner mig så handikappad för tillfället. Hade så gärna velat fixa iordning så vi kan få till ett lekrum för wilmer här nere. Men jag får ju inte bära, inte nånting tungt alls. Och det gör fortfarande ont när jag rör på mig i vissa rörelser. Jag vet att det inte är nån panik att få iordning och jag vet att jag snart är återställd till det mesta, men jag vill iallafall gnälla lite. Det är väl så det är. Det är lätt att tänka på det jag inte kan göra och det blir ännu mer lockande eftersom jag inte får. Som brieost ungefär... Fast jag åt visserligen upp en brietårta med raketfart efter hemkomsten från bb ;-)
Sen finns det givetvis massa andra saker jag vill göra också. Jag hade velat kunna gå ut och springa, ligga på mage, bära min prins och leka med honom obehindrat. Jag vet att det går över snart, men det hjälper mig ju inte nu. Jag får ju alldeles för mycket överskottsenergi som är på väg att bubbla över snart...
Jag kan få lite dåligt samvete för att jag gnäller över småsaker. Det finns ju så mycket grejer som är värre, och jag hade kunnat må så mycket sämre. Men det hjälper mig ju inte nu. Det hjälper ju inte mig att andra mår sämre eller att jag hade kunnat må ännu värre. Inte mår jag bättre för det!
jaja, istället för att bara gnälla och tänka på vad jag inte kan göra, så försöker jag faktiskt mest att tänka på vad jag kan göra. jag har bland annat försökt få ordning på foto som ska framkallas, börjat förbereda inför Ronjas dop osv. Så jag får iallafall lite gjort :-)
Till sist tänkte jag ge en kort uppdatering på hur det är här hemma! Vi mår bra alla 4 (även om det kanske inte låtit så hittills i inlägget ;-)) Framförallt så mår barnen toppen och det är ju det viktigaste! Vi har varit väldigt restriktiva med besök eftersom vi kännt att vi velat fokusera på att vara en familj och landa efter förslossningen och graviditeten. Det har varit väldigt skönt att mest bara vara vi 4 här hemma och njuta av att vara en ny familj. Jag hoppas att alla som vi inte hört av oss till under de här första veckorna förstår varför och att vi snart ser fram emot att börja leva "ett normalt socialt liv" igen.
Nu ska jag gå och mysa med resten av familjen. Imorgon börjar marcus jobba igen, men det ska vi inte tänka på nu!
söndag 9 maj 2010
en gång till?
När jag fött Wilmer så sa jag aldrig orden "aldrig igen". Jag sa visserligen att jag inte var så sugen på att gå igenom en förlossning med en gång, men att jag absolut kunde tänka mig att göra det igen. När jag låg på BB efter att Ronja fötts så kunde jag jag inte se att jag skulle våga mig igenom en förlossning till. Jag kände mig ordentligt rädd och tänkte att som det kändes då så ville jag inte ha fler barn. Inte för barnets skull, utan för att jag inte ville vara rädd en hel graviditet till.
Jag känner mig liksom lite snuvad på hela graviditeten med Ronja pga min rädsla. Min rädsla som jag inte pratade så mycket om, och som jag inte heller tänkte så mycket på till en början. Jag tänkte att det hade ju gått så bra sist och att ingen ändå skulle ta mig på allvar eftersom att "jag ju inte hade nåt att vara rädd för". Men rädd var jag, speciellt mot slutet, men det fanns ju ingen återvändo, inget alternativ. Bebisen skulle ju ut, och på nåt sätt så skulle det ju ske. De sista dagarna mådde jag verkligen inge vidare och med tanke på det var det väl tur att Ronja kom 2 dagar innan beräknad födsel och inte senare.
För att inte behöva gå igenom en till graviditet fylld av rädsla inför förlossningen, och framförallt för att jag överhuvudtaget ska våga bli gravid igen så har jag denna gången bestämt mig för att ta itu med problemet. Och det med detsamma. Jag har redan bokat tid med psykologen på bvc och ska i veckan ringa till förlossningen för att prata med barnmorskan som var med vid förlossningen. Jag känner att jag vill göra detta nu med detsamma så att jag kan reda ut mina tankar redan från början istället för att skjuta dem åt sidan som jag gjorde sist. Och jag vill ju kunna se att vi eventuellt i framtiden även med glädje ska kunna hoppas på ett tredje barn.
Med detta vill jag mest säga att: våga ta hjälp om du känner att du inte mår riktigt bra. Det är ingen annan som bestämmer om du mår dåligt eller inte, eller "hur mycket". Och även om du själv känner att det antagligen inte är nån fara, så skadar det ju aldrig att prata om det. Då har du ju iallfall gjort vad du kunnat....
Nu ska jag mysa med mina 2 killar i soffan medan lillasyster sött ligger och sover i sin vagninsats!
Jag känner mig liksom lite snuvad på hela graviditeten med Ronja pga min rädsla. Min rädsla som jag inte pratade så mycket om, och som jag inte heller tänkte så mycket på till en början. Jag tänkte att det hade ju gått så bra sist och att ingen ändå skulle ta mig på allvar eftersom att "jag ju inte hade nåt att vara rädd för". Men rädd var jag, speciellt mot slutet, men det fanns ju ingen återvändo, inget alternativ. Bebisen skulle ju ut, och på nåt sätt så skulle det ju ske. De sista dagarna mådde jag verkligen inge vidare och med tanke på det var det väl tur att Ronja kom 2 dagar innan beräknad födsel och inte senare.
För att inte behöva gå igenom en till graviditet fylld av rädsla inför förlossningen, och framförallt för att jag överhuvudtaget ska våga bli gravid igen så har jag denna gången bestämt mig för att ta itu med problemet. Och det med detsamma. Jag har redan bokat tid med psykologen på bvc och ska i veckan ringa till förlossningen för att prata med barnmorskan som var med vid förlossningen. Jag känner att jag vill göra detta nu med detsamma så att jag kan reda ut mina tankar redan från början istället för att skjuta dem åt sidan som jag gjorde sist. Och jag vill ju kunna se att vi eventuellt i framtiden även med glädje ska kunna hoppas på ett tredje barn.
Med detta vill jag mest säga att: våga ta hjälp om du känner att du inte mår riktigt bra. Det är ingen annan som bestämmer om du mår dåligt eller inte, eller "hur mycket". Och även om du själv känner att det antagligen inte är nån fara, så skadar det ju aldrig att prata om det. Då har du ju iallfall gjort vad du kunnat....
Nu ska jag mysa med mina 2 killar i soffan medan lillasyster sött ligger och sover i sin vagninsats!
onsdag 5 maj 2010
Bilder på vår nya familj
Det blir inte så mycket text denna gången, men bilder som utlovat. Vi tänkte få till en hel familjebild imorgon, men här kommer iallafall hela familjen fast på olika kort. Börjar med ett på vår sovande lilla prinsessa...
Sover gör hon mest hela tiden vår lilla tjeja!
Mina 3 älsklingar. Plötsligt tycker Wilmer det är väldans mysigt att ligga och mysa hos pappa...
Mammamys med Ronja i soffan
Bildtext känns överflödig här. En stolt storebror har vi minsann iallafall :-)Att landa som familj
Först vill jag passa på att tacka för alla gratulationer till Ronja och oss!
Nu är Ronja 6 dagar gammal och vi börjar sakteliga att "landa". Det känns lite för bra för att vara sant att vi fått två små underbara och snälla barn. Ronja mest sover hela tiden och ligger gärna för sig själv och tittar. Hon äter glatt och kräker endast lite lite grann. Wilmer är så stolt storebror som man bara kan bli. Han vill gärna klappa och känna på lillasyster mest hela tiden. Han tar på hennes händer, tar hennes napp, ger henne hennes filt etc etc. Och han ler och nickar när vi frågar om lillasyster är fin :-) Vilka underbara fina barn jag har!
Vi är lite restriktiva med besök nu första tiden. Dels för att inte få hit massa onödiga "baciller", men framförallt att vi känner att vi vill växa ihop lite som en familj. Det känns fortfarande lite overkligt att vi är 4 nu! (+ casper). Men idag kommer iallafall första besöket, som blir ett lunchbesök av moster Caroline som har med sig sushi till den nyblivna mamman, ska bli mumsigt!!
Jag får en hel del frågor om hur jag mår. Jag skippar den mentala biten nu och ger mig istället in på den fysiska. Det är fortfarande lite jobbigt att gå, men jag känner att det blir mycket bättre för varje dag. Jag var ju inte alls inställd på ett snitt och hade ingen som helst koll egentligen på vad det innebär. För inte skulle jag snittas, inte en chans i världen. Jag hade inställningen att det enda som får mig till snitt var att det vara fara för livet, för mig eller barnet. Och visst fick jag rätt på att det var det enda anledningen, men det var jag ju inte riktigt beredd på... Snittet ser iallafall bra ut. Jag är försiktig försiktig och torkar (duttar) försiktigt varje gång jag duschat och jag har inga kläder som sitter åt precis på snittet. Det är väl egentligen ingen fara, men det känns mer obehagligt. Det gör inte ont längre, varken i magen, i snittet eller i ryggen. Men det är mycket obehagligt varje gång jag reser mig, hostar, nyser eller skrattar. Det känns liksom som att det stretar i hela magen, men jag vet ju att det är ofarligt iallafall. Det som är jobbigt (jobbigt jobbigt!) är att jag inte får lyfta mer än Ronja, vilket innebär att jag inte får lyfta Wilmer. Det känns i hjärtat när han kommer och vill att jag ska ta honom, men jag försöker tänka på att det är en kort period (1 månad).
Nu vaknar lilla prinsessan så jag får gå och förbereda lite mat. Hon äter 60 ml per mål nu, det är inte mycket det, men hon är inte så stor vår älskling!
Kram på er alla
ps. fler foto kommer under dagen
Nu är Ronja 6 dagar gammal och vi börjar sakteliga att "landa". Det känns lite för bra för att vara sant att vi fått två små underbara och snälla barn. Ronja mest sover hela tiden och ligger gärna för sig själv och tittar. Hon äter glatt och kräker endast lite lite grann. Wilmer är så stolt storebror som man bara kan bli. Han vill gärna klappa och känna på lillasyster mest hela tiden. Han tar på hennes händer, tar hennes napp, ger henne hennes filt etc etc. Och han ler och nickar när vi frågar om lillasyster är fin :-) Vilka underbara fina barn jag har!
Vi är lite restriktiva med besök nu första tiden. Dels för att inte få hit massa onödiga "baciller", men framförallt att vi känner att vi vill växa ihop lite som en familj. Det känns fortfarande lite overkligt att vi är 4 nu! (+ casper). Men idag kommer iallafall första besöket, som blir ett lunchbesök av moster Caroline som har med sig sushi till den nyblivna mamman, ska bli mumsigt!!
Jag får en hel del frågor om hur jag mår. Jag skippar den mentala biten nu och ger mig istället in på den fysiska. Det är fortfarande lite jobbigt att gå, men jag känner att det blir mycket bättre för varje dag. Jag var ju inte alls inställd på ett snitt och hade ingen som helst koll egentligen på vad det innebär. För inte skulle jag snittas, inte en chans i världen. Jag hade inställningen att det enda som får mig till snitt var att det vara fara för livet, för mig eller barnet. Och visst fick jag rätt på att det var det enda anledningen, men det var jag ju inte riktigt beredd på... Snittet ser iallafall bra ut. Jag är försiktig försiktig och torkar (duttar) försiktigt varje gång jag duschat och jag har inga kläder som sitter åt precis på snittet. Det är väl egentligen ingen fara, men det känns mer obehagligt. Det gör inte ont längre, varken i magen, i snittet eller i ryggen. Men det är mycket obehagligt varje gång jag reser mig, hostar, nyser eller skrattar. Det känns liksom som att det stretar i hela magen, men jag vet ju att det är ofarligt iallafall. Det som är jobbigt (jobbigt jobbigt!) är att jag inte får lyfta mer än Ronja, vilket innebär att jag inte får lyfta Wilmer. Det känns i hjärtat när han kommer och vill att jag ska ta honom, men jag försöker tänka på att det är en kort period (1 månad).
Nu vaknar lilla prinsessan så jag får gå och förbereda lite mat. Hon äter 60 ml per mål nu, det är inte mycket det, men hon är inte så stor vår älskling!
Kram på er alla
ps. fler foto kommer under dagen
måndag 3 maj 2010
När Ronja kom till världen
Jag tänkte jag skulle skriva en kortare (får väl se hur kort det blir) berättelse om hur det gick till när vår älskade lilla Ronja kom till världen.
efter att ha skrivit hela texten så kan jag berätta att den inte blev så kort...
Jag hade haft förvärkar som kommit och gått de senaste dagarna när jag på onsdagen 28 april kände att nu börjar det bli lite jobbigt. Inte så att det gjorde så värst ont eller att jag hade regelbundna värkar utan mest för att jag började bli lite trött på att vara gravid. Jag kände att jag hade velat veta när bebisen skulle titta ut så att jag iallafall hade nåt att sikta på. Men jag ställde mig in på att vänta ytterligare några dagar, vilket jag även sa till dagmamman när jag hämtade Wilmer. Hade inte direkt nån förhoppning om att det skulle ske nåt innan måndag när han skulle dit nästa gång, men föga anade jag hur fel jag hade....
Jag kände mellan 16 och 19 att det blev jobbigare och jobbigare och vid 19 kände jag att det faktiskt började kännas mer som riktiga värkar. Jag pratade lite med Caroline på telefon ang wilmer men sa att jag inte tror att det ska vara nån fara, eftersom det inte gjorde så ont än. Mellan 19 och 22 hade jag sedan regelbundna värkar, med kortare avbrott. Jag testade att duscha, panodil och vila. Men inget hjälpte. Jag sa lite extra godnatt till wilmer och pussade honom extra mycket när han skulle sova, för nånstans kände jag nog ändå på mig att jag inte skulle vara där när han vaknade. (usch nu kom tårarna, jag gråter lite mest hela tiden, så det kommer nog bli lite avbrott för tårar i skrivandet).
Klockan 22 bestämde jag mig för att testa att sova. Dels för att se om värkarna minskade, dels för att få lite vila om det skulle visa sig att det var på allvar. Skickade ett mess till caroline där jag skrev att hon kunde göra sig redo utifall att, men att jag trodde att det var lugnt - det gjorde ju som sagt inte "tillräckligt" ont tyckte jag.
Efter att ha haft värkar var 4/5 minut som bara gjorde ondare och ondare så ringde jag till förlossningen strax innan 23. Jag sa att jag jag mest ville be om råd - för det var ju säkert inte på g - men jag skakade som ett asplöv och sköterskan tyckte att det var helt ok att åka in om jag kände att det kändes rätt. Hur skulle jag veta det kände jag. Jag har ju varit så inställd på en lång förlossning även denna gången, så inte ville jag åka in i onödan. Tänkte på wilmers förlossning som också den satte igång natten till torsdag - han är sedan född på söndag em. Men jag insåg att jag inte kan tänka så utan att det faktiskt kan gå betydligt snabbare än så. Men jag ville ju inte heller åka upp i "onödan" - jag ville inte känna mig löjlig!
Hur som helst, vi lydde barnmorskans råd och marcus ringde efter caroline. Jag klarade inte av att ringa själv eftersom jag grät och skakade om vartannat. Jag var rent ut sagt så j-la rädd.
Caroline kom nån gång efter halv 12 tror jag. Hon kom mitt emellan 2 värkar så när jag öppnade dörren bad jag nästan om ursäkt för att jag släpat hit henne. Men hon märkte ganska snart att det inte var i onödan... Värkarna kom allt oftare nu och gjorde allt ondare sen jag rest mig ur sängen. Hon tyckte att jag gjorde ganska bra reklam för varför man ska använda preventinmedel ;-)
Marcus somnade om wilmer som vaknat och jag packade ihop de sista grejerna och visade caroline var wilmers saker fanns. Strax innan halv 1 åkte vi sen in mot lasarettet.
I bilen upp till förlossningen var det glesare mellan värkarna och det var nästan så att jag föreslog att vi skulle vända och åka hem igen, vilket marcus i och för sig aldrig hade gått med på. Precis när vi svängde upp mot förlossningen kom dock en värk och jag insåg att vi nog ändå tagit rätt beslut.
Efter en lååång vandring upp till förlossningen skrevs jag in 0:55. Vi blev direkt hänvisade till en förlossningssal och fick träffa två fantatiska tjejer, en barnmorska och en barnmorskestuderande. Eftersom jag fortfarande kände mig lite löjlig satte jag mig på en stol och bad typ om ursäkt gång på gång för att jag var där... Men de två underbara fick mig att känna att jag trots allt inte var i vägen, utan hade gjort precis rätt.
Efter en stund fick jag lägga mig ner på sängen och de satte igång ctg. Värkarna kom lite glesare, men för varje värk märktes att bebisens hjärtljud gick ner. Istället för att som i "vanliga" fall ha på ctg som kontroll i ca 20 min, så fick jag ha på den betydligt längre. kl 2 kallades en läkare in, till min lycka en läkare som jag träffat flera gånger i samband inseminationerna inför första barnet. Hon var inte nöjd med kurvan och tog beslut om att sätta en skalpelektrod för att bättre kunna mäta hur bebisen mår. Efter att läkaren gått får vi veta att det "kan hända" att bebisen behöver tas ut via snitt. De förbereder för säkerhets skull mig med nålar i vardera hand utifall att. Ctg-mätningen fortsätter....
Runt halv 4 tillkallas läkaren igen eftersom bebisens hjärtljud dalat rejält och länge under mina värkar. Lite tester tas, men det är svårt eftersom jag fortfarande bara är öppen 1 cm.
4:21 tas beslut om akut snitt. Jag gråter och skakar och är rädd. Men mest av allt vill jag bara ha ut barnet. Jag är väldigt mån om att marcus hela tiden är vid min sida, för så ensam jag kände mig då var en obeskrivlig känsla (ja, nu kom tårarna igen kan jag lova...).
jag körs iväg till operationssalen och jag får ryggbedövning. Jag är dock väldigt rädd och skeptisk till att jag ska vara vaken, så efter att jag fått halvt panik när de började skära i mig så får jag äntligen sövas. Underbart kände jag bara, nu ska jag få sova skönt och när jag är vaken har jag fått min lilla bebis. Efter all oro och skräck och rädsla och alla andra känslor så var det en riktig befrielse att få andas in och somna.
4: 58, när jag är långt bortom molnen och marcus i en sal bredvid, föds vår älskade lilla Ronja med ett kejsar snitt (nu blev det svårt att andas igen). Hon var lätt att få ut, men däremot andas hon inte. Hon har, som jag kännt, snurrat ordentligt i magen och därigenom snurrat in sig i navelsträngen som satt minst 5 varv runt halsen. Hon tas in ett annat rum för upplivningsförsök och efter 3,5 min andas hon sina första andetag (usch det här är riktigt jobbigt känner jag, men samtidigt så känner jag att jag vill berätta). Hon mår i övrigt alldeles perfekt. Hon väger 2830 g och anledningen till den låga vikten är antagligen att hon inte kunnat få tillräckligt med näring genom den hårt virade navelsträngen. Marcus får klippa det som är kvar av navelsträngen och är med henne under hennes första tid här i livet.
Strax efter halv 6 vaknar jag så sakteliga och körs in på uppvak. De berättar att min lilla flicka mår bra och är med sin pappa. Jag frågar säkert minst 10 gånger om de är säkra på att det var en flicka och att hon mår bra. och ja det gör hon sa de till mig :-)
Runt 7 kommer Marcus och barnmorskorna in till mig och jag får se bilder på vår underbara lilla prinsessa. Det är svårt (oj, många tårar nu) att beskriva den lycka och lättnad jag känner när jag ser marcus komma gående och jag få se de första bilderna. Hon är bedårande och så lik sin storebror. Jag svävar på moln, fast jag ligger i en tråkig sal och inte kan röra mig.
Efter att ha fått påfyllning av smärtlindring ett antal gånger och åkt via bb så för jag kl 9 träffa min underbara dotter för första gången. Och jag kan lova att det var kärlek vid första ögonkastet. Jag kan helt ärligt säga att jag inte är ledsen att jag gick miste om när hon kom ut, för den lyckan som kom över mig när jag fick se henne är så total att jag inte kan se att jag skulle kunna vara lyckligare än så.
Vår underbara lilla flicka, vår Ronja, föddes alltså med akut snitt kl 4:58 den 29 april 2010. Hon vägde 2 830g och mätte 50cm. och hon är självklart den allra finaste lilla flickan jag nånsin sett.
söndag 2 maj 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
