tillbaks i verkligheten

ja som rubriken lyder så är jag nu tillbaka i verkligheten. 3 veckor har jag jobbat, och det har gått så fort! jag fattar inte vart tiden tar vägen! men kul är det. Jag var lite orolig att det skulle kännas konstigt och lite sorgligt, men som tur var har ingen av de känslorna infunnit sig. Skönt! Det känns framförallt kul, riktigt kul, att jobba igen. och sen får jag ju inte glömma att det känns lyxigt. Lyxigt att äta frukost i lugn och ro, att gå upp helt själv och bara styra mig själv hela (nästan) dagen. Det är riktigt skönt faktiskt.

jag trodde även att jag skulle sakna wilmer på jobbet. Men det har jag ju inte tid med... Däremot är det fantastiskt mysigt att komma hem varje dag och mötas av ett stort leende. Då smälter man som mamma kan jag lova!

Jag har varit urusel (värre än vanligt) på att uppdatera men hoppas som vanligt att det ska bli bättring. Har väl dock varit mycket nu de första veckorna. Mycket nytt på jobbet och sen är jag allt bra trött när jag kommer hem. Och jag vill ju hinna med Wilmermys också... Men jag ska försöka - lovar!

Jag tänkte även skriva mitt andra utlovade inlägg om syskonfunderingar. Jag kan väl lika väl passa på att göra ett dubbelinlägg. För vem vet när det annars blir av...

Som jag skrivit tidigare så bestämde vi oss redan innan Wilmer föddes att vi skulle vänta med att ens prata syskon tills efter hans 1-årsdag. och så blev det. Kändes riktigt skönt att bara njuta av wilmer och inte oroa sig inför framtiden. Men sen så kände vi att vi ville prata igenom vad vi hade för funderingar, eftersom vi väldigt gärna vill ha minst ett syskon till vår lilla prins. Vilka tidsplaner vi bestämde vill jag inte gå in på här, utan det är något vi vill hålla för oss själva. Men vi har iallafall bestämt oss för att försöka på egen hand ett tag innan vi eventuellt behöver ta kontakt med vården igen. Det vi har "bestämt" är alltså när vi vill börja försöka, hur länge och vad vi ska göra om det inte lyckas. Vi var som tur var helt överens så det blev inget svårt beslut. Men hur beslutet löd får ni som sagt inte veta. haha, va taskig jag känner mig. som en liten irriterande mygga som bara säger a men inte b. Men jag tror och hoppas att ni förstår. Jag återkommer i frågan när jag känner att jag vill och har något att berätta. Eller bara skriva av mig. Men just i detta ämnet så är vi ju 2 som bestämmer, så det blir nog inte så mycket... Fråga hellre om ni känner att ni vill. Jag tar aldrig illa upp när någon som vet om hur läget är frågar om jag vill prata om det. Däremot så kanske jag inte alltid svarar....

Nu ska jag sufra runt lite. Har ju inte gjort det på ett tag....

kramar